Min starttid var 13.24, och vi bodde en timme ifrån Vansbro så jag hade räknat ut att om vi åkte från stugan halv elva skulle vi vara i Vansbro senast 12 om man räknade med lite bilköer, och då skulle det ändå vara gott om tid. Tji fick jag.
Vi åkte ifrån stugan 10.15 ungefär, och det rullade på bra ändra fram till 4 km innan Vansbro, då tog det tvärnit i bilkö. Först var jag glad i hågen och tänkte "tur att vi är ute i god tid", men ju mer tiden gick och vi inte kom nånvart började stresskänslorna att komma. Till slut började vi se folk som tagit sin väska och börjat springa längs bilkön för att hinna till sin starttid... Den stressen var inte vad jag behövde direkt, som om jag inte vore nervös innan liksom, men jag höll lite koll på GPS:en och kände mig ändå ganska övertygad om att vi skulle hinna. Grejen var att jag hade läst att man var tvungen att hämta ut sitt startkuvert senast en timme innan sin starttid, så jag var lite rädd att man skulle bli diskad om man missade den tiden. Men det kanske bara är en rekommendation?
I alla fall, vi kom in i Vansbro typ kvart över tolv, så Johan släppte bara av mig och väskan så jag kunde gå och hämta startkuverten, så skulle vi höras på telefon sen. Tji fick jag igen, märkte vi senare...
Jag knatade in på själva målområdet, men det var ju omöjligt att hitta var man skulle. Jag var dessutom sjukt kissnödig efter den oplanerat långa bilfärden så jag var rätt stressad. Hittade till slut kuvertutlämningen och sedan tack och lov en toalett också. Då var det bara det där med att hitta Johan.
Det där med att ringa gick ju inte sådär jättebra, eftersom hela telenätet låg nere i Vansbro. Nu hade det dessutom börjat ösregna, och jag hade på mig alldeles för mycket kläder så jag svettades inifrån och blev blöt uppifrån. Min stressnivå började nå oanade höjder och jag gick och ömsom svor åt telefonen, ömsom gnällde som en övergiven hundvalp. Till slut hittade jag Johan i alla fall som av ett mirakel, och vi gav oss iväg till startområdet. På vägen hittade vi Johans föräldrar vid en mack, de hade åkt hela vägen bara för att heja på mig, som en överraskning. Vilka tokar! Men det gjorde mig i alla fall väldigt glad och lite av stressen släppte.
Jag hade tänkt ut innan att jag skulle byta om vid startområdet, eftersom jag skulle vilja kissa en sista gång innan loppet började eftersom jag brukar bli så hysteriskt nervöskissnödig innan sånna här grejer. På vägen till starten ökade dock regnet i styrka, och jag insåg att det nog hade varit smartare att stanna till där vid macken under tak medan jag fortfarande var någorlunda torr för att ta på våtdräkten, men vi trampade vidare. När vi kom fram träffade vi vår kompis Morgan som hade gjort vansbro triathlon dagen innan (galning!) och det var tur det. Nu VRÄKTE regnet ner och jag fick panik över hur jag över huvud taget skulle kunna ta mig i min våtdräkt med ett lager stress-svett utspätt med skyfallsregn på kroppen
Min plan hade varit att svida om till baddräkt lite smidigt under handduken som jag gjort hittills när jag varit och simmat, men det var ju bara inte att tänka på i ösregnet. Jag fick syn på omklädningstältet och tänkte att dit går jag och byter om, för där kan man ju i alla fall näcka och inte behöva oroa sig för att skyla sig samtidigt som man ska krångla på sig baddräkten. Sagt och gjort, in i bastuvärmen där tillsammans med typ 40 andra paniksvettiga kvinnor. Jag lyckades på nåt sätt hålla reda på mina saker, få på mig baddräkten och få på våtdräkten upp över rumpan, sen gick det inte mer. Kände mig gråtfärdig och gick ut till Johan och Morgan och bad om hjälp. De fick kämpa som attan med varsin ärm och jag stod mest där som ett klaustrofobiskt fån och tänkte "det kommer aaaldrig att gå, jag hinner inte!". Men som av ett mirakel kom dräkten på plats till slut, och den satt bättre än någonsin. Konstigt det där :)
Jag hann i princip bara ta på mig min orangea badmössa och säga hejdå till Johan och Morgan, och sen var det dags för uppvärmning för vår grupp. Det kändes helt absurt att stå och köra Friskisjympa i vräkregn, i våtdräkt, barfota på en grusplan. Men nu hade den värsta stressen släppt och istället kände jag mig ganska lugn men lite sådär samlat nervös. Jag blippade in mig på första chippet, och sen på andra och sen gick jag ner till stranden. Tog mig tid att skölja av glasögonen i vattnet och ta på dom ordentligt - men sen simmade jag iväg!
Det kändes inte alls kallt i vattnet, utan bara så skönt att få svalka sig lite efter den stressiga uppladdningen. Tog några prövande crawltag, och jodå, det kändes finemang. Insåg att jag var tvungen att ta yttervarv till vänster för att inte simma in i massa bröstsimmare så det tog en liten stund innan jag kom in på rätt spår. Men då började jag crawla och hittade min lunk ganska fort. Det var skönt med medströms, för det kändes som att jag bara forsade fram!
Ännu har jag inte utvecklat några vidare skills för att sikta in mig i farten så att säga, så jag fick göra ganska många stopp där jag kikade upp, tog 1-2 bröstsimstag och ett extra andetag innan jag crawlade vidare. Ibland när jag tittade upp såg jag ingen framför mig, och insåg att jag hade simmat lite väl långt ut till vänster. Det var bara att rätta in sig igen och följa strömmen med orangea guppande huvuden. Jag upplevde ingen som helst trängsel eller obehag. Visst simmade man nära någon ibland, men hann väja undan för det mesta. Tror jag sparkade till några som var bakom mig ibland, men det är liksom svårt att se bakåt.
Jag susade fram och njöt verkligen av simningen och när första bojen som sa 2500 meter kom tänkte jag "va, redan?!". Då kände jag mig lite stärkt och simmade på i mitt sköna tempo. Blev lite trött i axlarna, så jag fick stanna till och dra till våtdräkten lite så den inte stretade emot, och då blev det bättre. 2000-bojen susade förbi, och nästa boj jag såg var 1200 meter. "OJ, shit, det här går ju fort" tänkte jag. Och det var verkligen ljuvligt att simma, jag fick till ett bra flow, andningen funkade och allt kändes perfekt!
Hav i åtanke att jag tänkte mig att det skulle ta knappt 1,5 timme för mig att simma sträckan, baserat på att det tog mig 55 minuter att simma 2 km när jag tränade tidigare i veckan. Döm av min förvåning när vi kom fram till böjen upp mot Västerdalälven, och jag såg, eftersom någon snäll person i en båt höll upp en klocka, att det bara hade gått 40 minuter. Genast slog tävlingsdjävulen i mig till, och jag tänkte att det kunde gå under 1 timme!! Men sen hejdade jag mig lite, och tvingade mig att fortsätta i mitt fasta, sköna tempo så att jag verkligen skulle orka sista biten eftersom jag inte visste hur det skulle kännas i motströmmen. Tog yttervarv även här eftersom jag absolut inte ville hamna i någon trängsel vid bron. Jag kämpade på och kämpade på, och nu började det kännas lite jobbigt. Jag tyckte det kändes lååångt mellan 100-metersmarkeringarna. När jag hade simmat förbi 500 tänkte jag "nu är det inte långt kvar", och nästa gång jag kikade upp tänkte jag att nu måste jag vara vid 300-markeringen, men icke! Då var jag knappt framme vid 400... Jag tänkte på fullaste allvar att de måste ha skrivit fel siffra på bojen :)
Det började kännas rejält kämpigt, men då såg jag att det stod lite publik uppe vid kanten, och ögontjänare som man är så la jag i sista växeln och kämpade på. Och i ärlighetens namn hade jag en peppande tanke "Faan va gött det ska bli att få lägga upp bilden på facebook när jag har klarat det här!" :)
Till slut hörde jag "KOM IGEN MICKI!!", då var det Johan och hans föräldrar som hejade och jag såg dom lite i ögonvrån när jag simmade förbi. Det kändes som att de sista 100 metrarna aldrig skulle ta slut men till sist kom jag äntligen fram till tidtagningsrampen. Jag fipplade lite med chipavläsningen, för jag trodde inte att den tog första gången så jag dängde i handen igen. Såå skönt det var att få gå upp för rampen! Jag kände mig lite yrslig och vinglig men gick vidare ändå, kunde inte vänta på att få komma fram till min fanclup. Jag kände mig sååå lycklig och nöjd över att jag hade klarat det att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna, och när jag äntligen fick syn på Johan, hans föräldrar och Morgan så bara började jag gråta/skratta som en tok. Fatta att jag klarade det!
Jag som inte kunde ta ett crawltag för 10 månader sen, som har kämpat så himla mycket på simskolan och som senast för nån vecka sen tänkte att jag ALDRIG kommer klara att crawla hela Vansbro, jag klarade det!!
Tiden då? Jo, 1.04.20. Så nästa år är målet att komma under timmen!
